Kapitel 1 i Sunrise
Hej,
Nu tänker jag erbjuda det första kapitlet på min fanfic fort. av Breaking Dawn.
OBS! Tänk på att ni måste ha läst alla böcker i Twilight för att läsa denna.
Kapitel 1. Skolan
”Renesmee?” viskade mamma och smög långsamt in genom dörren. ”Är du vaken?”
”Mm…” mumlade jag lågt till svar, inga mänskliga öron skulle kunna uppfatta det.
”Ska du inte till skolan gumman?” frågade mamma och satte vid mina fötter.
Det hade jag glömt! Jag slängde mig fort ur sängen och kollade in i mammas gyllene ögon, som studerade mig oroligt. ”Jag glömde det, ” mumlade jag och rusade ut ur rummet medans jag försökte få på mig min blåa morgonrock. Jag kastade mig nerför trapporna. Jag skymtade min mamma innan hon också försvann.
”Nessie!” ropade Alice när jag flög förbi henne nerför den sista trappan.
”Hinner inte!” svarade jag och satte handen på ytterdörren för att knuffa upp den.
”Kläder skulle kanske vara smart att ha på sig när man ska till skolan?” sade Rosalie som plötsligt stod bredvid mig, det kändes ibland som om hon följde mig överallt. Rose glittrade i solljuset som strömmade in från glasväggen, för en gångs skull var det sol i Forks.
”Kanske det, hur mycket är klockan?” sade jag fort och min röst lät lite fel. Vad hade hänt inatt när jag sov?
Alice slängde sig graciöst nerför trappan och hon stod genast bredvid mig och Rosalie. ”Åtta”, svarade hon och log stort, ”det betyder att vi har tid att fixa dig.” Hon skrattade lekfullt och klappade händerna.
Jag suckade ljudligt och kollade på Alice med en bedjande min.
”Du lovade, och du kommer hålla det!” Hon skrattade igen och slängde upp mig i hennes famn, hon sprang fort upp till hennes rum, och garderoben… som hade blivit mitt hatrum i huset.
”Snälla, jag kan välja kläder själv. Du gör mig bortskämd.” sade jag när Alice satt mig på min vanliga plats i den stora garderoben som just för tillfället var blå, i den stora vita fothöljen.
”Som om inte Jacob är värre…” muttrade Alice med låg ton. ”Hm…” sade hon sedan högre, ”Rosalie?”
Men Rosalie stod redan vid öppningen. ”Alice.”
”Jag funderar på om jag ska ta på Nessie den där blåa tunikan som vi köpte i lördags, men den ger kanske fel intryck, ” Alice rynkade pannan.
”Det vet du nog”, Rosalie vände sig om och började gå långsamt.
”Nej, det är problemet!” Rosalie vände sig om igen när Alice sade det. ”Hm, äh! Jag får väll chansa. Föresten Rosalie kan du hämta Edward. Vi måste prata.”
”Som om han inte vet det”, mumlade Rosalie.
”Nej, det vet han inte. Han jagar med Jasper”, Alice kollade bedjande på henne.
”Hallå! Jag då! Jag vill inte sitta här i evigheter”, jag kollade på mina mostrar med en hård min.
”Oj förlåt Nessie, Rose?” Alice kollade förlåtande på mig och sedan på Rosalie igen.
”Jaja!” Rosalie log mot mig och svängde sedan om för tredje gången så att hennes gyllene hår flög runt i luften, sedan var hon försvunnen. Men hennes doft var fortfarande kvar.
Jag drog på mig min bästa valp min och kollade på Alice. Hon suckade men tog ändå tag i en galge som hängde närmast henne, på den hängde en midnattsblå tunika som troligen skulle räcka mig till knäna.
”Ta på dig den här, jag väntar i badrummet.” Alice gav mig galgen med tunikan och sedan gick hon, skrattandes.
Jag tog av mig morgonrocken och pyjamasen, och drog sedan på mig tunikan. Den kändes obekväm, sidenet satt lite för tight på höften men jag orkade ta tag i Alice och säga sanningen, hon skulle ändå inte bry sig.
Jag gick långsamt mot badrummet där Alice förvarade alla sina skönhetsartiklar. Hon öppnade dörren precis när jag tänkt öppna den och drog mig fort in, hon satte mig på en mjuk rosaluddig pall.
”Perfekt!” sade Alice och började genast fixa mig. Hon satte på mig massor av olika saker och satte sedan upp mitt hår i en hög hästsvans. Jag märkte att hon skyndade sig, troligen för att pappa skulle flippa ur när han märkte vad hon tvingade på mig.
”Sådär!” muttrade Alice en kvart senare. Hon drog upp mig i stående ställning och slängde än en gång upp mig i hennes famn och sprang smidigt ner. Hon satte mig ner i den ljusbruna soffan som stod bredvid ytterdörren.
Jag kollade förvånat på henne när hon försvann kvickt och gick sedan till köket och fixade fort ihop flingor och lite mjölk. Det var inte så himla gott, men jag fick nöja mig med det så att jag inte skulle börja jaga mina nya klasskamrater.
När jag satte mig ner så öppnades dörren och pappa steg in.
”Hej pappa”, sade jag, ”var är Rosalie?”
Pappa kollade på mig med ett snett leende som alltid fick min mamma att le tillbaka. ”Hej Nessie, vad fin du är! Rose kommer snart.”
Jag log och grimaserade sedan. Det var inte speciellt skönt att sitta böjd över skålen med tunikan.
”Alice?” Pappa kollade upp i trappan.
”Mm…” svarade jag och tog en sked med flingor och tuggade.
Pappa suckade djupt och sedan var jag själv igen. Han skulle troligen ta ett snack med Alice nu.
”Var är mamma?” sade jag i normal samtalston till pappa, jag visste att han skulle höra mig, vem gjorde inte det i det här huset som var fullt av vampyrer.
”Testar sin tur mot Emmett”, hörde jag honom svara innan en dörr slog igen. Jag satte händerna för mina öron. Ibland överreagerade pappa mot Alice, speciellt när det gällde mig i alla fall.
Jag satt i samma ställning i säkert flera minuter, jag orkade inte hålla räkningen. Tillslut kom Alice skuttande ner med pappa tätt i hälarna. Jag tog bort händerna från öronen och började hugga in i frukosten. Undra vem som hade vunnit, troligen Alice. Pappa nickade till svar, Alice var vinnaren.
Alice kvittrade plötsligt till av glädje. Svaret kom nästan direkt, en bil hördes utanför och jag hoppade genast upp ur stolen av ek, och blev otroligt glad. Och det kunde jag inte skylla på Jasper, för han var inte här. Jag kollade på pappa för att försäkra mig om att jag hade rätt, han nickade. Jag slängde mig mot dörren och började förtvivlat rycka i handtaget som inte vill upp, jag höll på som en galning tills jag insåg att dörren var låst. Jag låste fort upp den och slängde mig ut i en varm hård famn. Jag skrattade av glädje och tryckte mig närmare hans bröst som för en gångs skull bar tröja.
”Hej Nessie”, viskade Jacob i mitt ena öra.
”Jake”, mumlade jag, och han skrattade så att jag skakade.
Jacob kysste mig på pannan och drog sedan bort mig så att han skulle kunna se mig, han studerade mitt utseende ett tag. ”Du ser ut som igår.”
Jag kollade på honom med en undrande blick. ”Vad hade du väntat dig?
”Jag vet inte, jag har inte vant mig med att du knappt utvecklas mer.”
”Då kan jag påminna dig Jake om att jag snart fyller sju.” Jag log.
”Snälla, säg inte det! Det känns som om jag är en snuskgubbe som har kidnappat dig.”
”Vadå?” Jag kollade förvånat på honom.
”Jag är tjugotre och du är snart sju. Det känns ganska fel, ur mänsklig synvinkel.” Jacob grimaserade.
”Jag bryr mig inte”, muttrade jag och trängde mig in i hans famn igen. ”Varför är du här föresten?”
”Bella bad mig skjutsa dig, hon vill inte skämma bort dig första dagen i skolan”, svarade Jacob och kramade om mig. ”Det är väll okej?”
”Mm”, Jag sög in mig hans underbara skogsdoft. Mamma sade ofta att hon tyckt om den som människa.
”Vad bra”, jag kände hur han kollade över mig, han kollade förmodligen på pappa.
Jag drog mitt högra pekfinger över hans kind, så att han verkligen skulle veta att jag var glad över det. Han skrattade och jag insåg att han fortfarande tyckte att det var märkligt med min förmåga.
”Du tycker fortfarande inte om det här, va?” muttrade jag.
”Na, jag vet inte riktigt. Det är kusligt”, han släppte mig och jag lät min hand falla ner.
Jag nickade och tog hans hand. Vi gick in och han stängde dörren efter oss.
”Är det okej i fall jag går till badrummet”, frågade jag och kollade på Jacobs ansikte, det var grövre än mina föräldrars men det fanns en otrolig skönhet i det.
Jacob log till svar och jag sprang fort upp till badrummet, när jag stängde dörren hörde jag att en annan dörr öppnades, Rosalie och Jasper var tillbaka. Jag orkade inte springa tillbaka och säga hej till dem, det skulle jag få tid till senare.
Jag kollade i helkroppsspegeln och insåg att jag inte hade kollat hur jag såg ut. Tunikan såg bra ut mot min bleka hud, Alice hade smetat på en svag brun ögonskugga som smälte in med mina chokladbruna ögon. Däremot mitt hår, varför satte hon alltid upp det! Mina bronzefärgade lockar såg kusliga ut då. Jag tog ur tofsen och tog den närmaste borsten och började borsta. Alice hade gjort ett bra jobb med mitt hår redan så det tog inte så lång tid. Sedan borstade jag tänderna, jag behövde aldrig leta efter min tandborste. Esme såg alltid till att lägga den på sin ensamma plats i en liten hylla.
”Nessie!” hörde jag pappas röst säga. ”Är du klar snart?”
Jag nickade och visste att han hörde mitt svar i tankarna ”ja, snart”.
”Bra”, Pappa förde vidare meddelandet till alla andra, varför behövde han det?
Jag hörde hur dörren öppnades igen och Emmetts välkända skratt ekade genom huset.
Jag skölde av munnen och sprang genast ner. ”Hej”, mumlade jag när jag kom ner, Mamma och Emmett stod vid tröskeln och Emmett såg ovanligt glad ut.
”Nu du Bella”, flämtade hon mellan hans skrattattacker. Mamma såg ganska missnöjd ut.
”Vad har hänt”, frågade jag, medans pappa skrockade och Alice fnittrade, Jasper skakade bara på huvudet. Rosalie däremot såg ut ungefär som jag kände mig.
”Emmett vann vårt vad”, mumlade mamma så lågt så att jag undrade om det verkligen skulle ha ramlat ur hennes mun.
”Vadå för vad?” Jag kollade på Rosalie som verkade förstå, hon log. Jacob verkade också förstå då, eller på ett ungefär i alla fall. Jag kände mig dum när jag visste minst.
”Inget”, mamma kollade missnöjt på pappa som genast slutade skratta.
”Så hur står det till med huset?” Emmett skrattade nu så högt att jag började fundera på om han inte skulle ramla snart, men det skulle han såklart inte.
”Tyst!” väste mamma. ”Nessie är här inne!”
”Vadå, kan man i fråga, ” Emmett höjde på ögonbrynen i en konstig grimas.
”Emmett”, sade pappa och han verkade mena att han skulle sluta.
”Hallå, vi slog faktiskt vad och hon förlorade!”
Jacob harklade sig.
”Oj, vi glömde att släppa ut hunden”, muttrade Rosalie, jag fattade inte varför de alltid skulle vara så otrevliga mot varandra.
Jacob log missbelåtet. ”Nessie vi drar, jag tror de klarar sig utan oss.”
”Håller med”, svarade jag och gick förbi mamma och Emmett med Jacob tätt i hälarna. ”Hej då!”
”Vänta”, mamma grep tag i min hand. ”Ta hand om dig Renesmee.” Hon var som alltid orolig när jag skulle åka någonstans utan henne. Pappa hade försökt förklara det hur många gånger som helst, att mamma aldrig kommit över när hon skulle ”rädda” hennes egen mamma. Men det visade sig vara en bluff, efter det så hade hon tydligen nästan alltid varit orolig.
Jag satte den andra handen på hennes kind och visade henne att jag tänkte ta hand om mig, och att jag skulle trivas i skolan. Det sista var inte sant men jag tänkte inte på det. När jag tog bort handen så log hon, hon hade gått på det. Jag kände att någon kollade på mig, pappa troligen. Han var nog orolig över att jag överdrev. ”Ta det lugnt pappa!” tänkte jag och jag kände mig inte så iakttagen som förut.
”Tack”, mamma kollade på mig med hennes gyllene ögon som glödde av kärlek, jag undrade om mamma inte hade en förmåga som Esme också , det där med kärlek var något som mamma tydligt visade och hon var alltid glad när jag var det. Hon kanske hade någon annan egenskap, kanske inte som Esmes utan något som sammanlänkade mig och henne. När jag var eller såg glad ut så var hon glad och tvärt om.
Jacob tog min hand och drog mig mot hans lånade Golf.
”Vad pratade de om igentligen?” frågade jag när jag var säker på att vi var på säkert avstånd från huset.
”Äh, jag tror inte jag ska, hm… säga det”, mumlade Jacob till svar.
Jag kollade på Jacob med en bister min.
”Åh, Nessie! Okej, öh… De slog nog vad om att Emmett skulle få börja prata om… Bellas privatliv, eller… troligen”, Jacob grimaserade.
”Jaha”, jag suckade och fick svaga minnesbilder av att mamma slog sönder ett stenbord. ”Och han vann och nu kommer han bara kunna prata om det, har jag rätt?”
”Troligen”, Jacob bytte ämne. Jag visste att han en gång i tiden, innan jag var född, hade varit i ett så kallat krig med pappa om min mammas hjärta. Lite komiskt enligt mig, om hjärtat. Om det skulle slå eller inte, och vem det skulle tillhöra. ”Så, hur ska du klara dig i skolan?”
”Inte vet jag, hur klarade du dig?” Jag skrattade och Jacob log, det gjorde han ofta när jag skrattade.
”Jag vet inte, kompisar typ.”
”Oj! Då har jag ett litet problem”, jag skrattade men Jacob gjorde inte det, han såg ut som om han var ett åskmoln.
”Säg inte så!” Han betonade orden och kollade strängt på mig.
Jag fnös och kollade ut genom fönstret, han var alltid jobbig när det gällde mig.
Jacob svängde upp på parkering och stannade bredvid skogsdungen så låg på utkanten.
”Hej då”, mumlade jag och kollade sedan på Jacob ansikte, han såg ut att vara besviken på sig själv. ”Jake?”
”Ska jag följa med in?” föreslog Jacob med en skrovlig röst.
”Nej det behövs inte, hitta på något med Seth och ha roligt. Jag behöver ingen livvakt”, jag trodde inte riktigt på mina ord. Jag vill att han skulle följa med in, och jag vill alltid ha honom som livvakt, nästan hela tiden i alla fall. Jag log ett leende som kändes som en grimas och klev ur bilen.
Jacob kollade på mig, hans mörkbruna ögon hypnotiserade mig. Jag skakade på huvudet och kollade sedan tillbaka, en glimt i hans öga fick mig genast att tro att han inte skulle roa sig med Seth.
Jag stängde dörren och började gå med ostadiga ben, tur att jag hade glömt mina gympaskor i Jacobs bil annars hade jag fått gått med högklackat. Inte för att det var svårt och för att jag skulle ramla i dem, men jag kände mig mer hemma i mina slitna skor, som Alice hatade för övrigt.
”Hej!” ropade en tjej som kom springande mot mig i ett par högklackade skor, som hade fått Alice att busvissla av glädje av att någon tyckte som hon. Tjejen hade ett par stora isblåa ögon och kolsvart hår som fick henne att se ut som en liten sagofigur, för hon var inte speciellt lång, tio centimeter kortare än min en och sextio, fast med hennes klackar så var vi nog lika långa.
”Hej”, muttrade jag och hörde hur Jacobs bil körde iväg. Tjejen verkade inte höra mig, det var så lätt att glömma att människor hade sämre hörsel än mig. Så jag ropade ”hej” en gång till.
Hon kom fram efter ett tag, det kändes som en evighet. Hon log och jag såg en brist i hennes utseende, hennes två framtänder var ovanligt stora.
”Hej, du är väll Renesmee? Jag heter Josefine, trevligt att träffas!” Jag nickade när hon frågade om jag var Renesmee.
”Nessie, desamma”, svarade jag artigt. Pappa hade försökt lära mig allt om att vara artig.
”Så,” hon sträckte sig efter min hand som jag genast drog undan, hon trodde nog att det var så att jag inte tyckte om att hålla främlingar i hand. Men det var för att jag hade alldeles för hög kroppstemperatur som skulle chockera henne. ”Vart ska du?” frågade Josefine efter ett tag.
”Hus ett”, svarade jag och pekade på det huset framför oss som bar en stor etta.
”Vad roligt! Jag ska också, engelska va?” Hon verkade ganska uppspelt, en ny Alice. Fast i skolan, jag suckade.
”Mm”, jag började gå, långsamt, med Josefine före mig.
”Josefine!” ropade någon bakom oss när hon öppnade dörren till oss.
”Inte en till!” suckade jag så lågt att bara jag kunde höra det.
”Hej Isac, var inte du sjuk?” Hon ställde sig lutad mot dörren som hon öppnat, jag lade märket till att hon bar en Gucci väska och någon slags märkesklänning som var ljusrosa som väskan. Konstigt att hon bodde här.
Killen som hette Isac kom springande mot oss andfådd, han hade ett par helt svarta ögon som granskade mig noggrant och ljusbrunt tillrufsat hår som stod åt alla håll. ”Mamma tvingade mig”, han hostade och när han kom närmare så insåg jag att han såg ovanligt blek ut, men alla hans finnar gjorde att jag genast drog bort tanken på vampyr. ”Hej Renesmee!” Bra att han inte låtsades veta att jag inte var den nya.
Jag chockades sedan av dofterna av deras blod som inte hade gjort något tills en svag bris blåst förbi. Jag höll andan, för sånt hade jag märkt var ganska enkelt. Jag nickade mot honom som en hälsning och gick sedan in. Jag försökte slappna av och började sedan andas, det gick bättre nu när jag visste att jag var omringad av människoblod. Jag visste att det skulle bli en jobbig dag men det skulle ha varit jobbigare om jag varit helvampyr. Jag tänkte så medans jag hörde allt mer ljud, som jag gissade kom ifrån klassrummet jag skulle in i, i slutet av korridoren.
”Så, ännu en Cullen har börjat här”, det var ingen fråga som Isac hade ställt till mig bara ett konstaterande.
Jag nickade till svar, mamma hade varnat mig för det här. Att vara en Cullen i skolan betydde att man förr eller senare blev utfryst av sina kamrater för att man var annorlunda och bättre än alla andra. ”Jag är pa, Edwards kusin” försäkrade jag, ”om ni undrar.”
”Jag tänkte just fråga dig det”, hon lät inte så intresserad och jag började genast tro att hon utnyttjade mig så att hon skulle bli populär idag och någon dag framöver.
Vi gick tysta resten av biten till klassrummet, och när vi var framme så öppnade Isac dörren. Jag klev in och alla som hade pratat så himla ljudligt blev helt tysta, det gjorde att jag hörde hur alla killars hjärtan slog fortare och tjejernas stannade av chock. Jag kände hur mina kinder blossade. Jag kunde tyda deras tankar utan pappa, de tyckte att jag var vacker. Jag vill sucka men vågade inte så det blev en liten tyst. Jag gick hela vägen längst bak och satte mig på en tom plats vid ett tomt tvåmanna bord. Jag kollade ner i mitt knä och märkte inte att alla började prata igen och att läraren Gullim kom in. Jag märkte detta först när lärarens märka mansröst sade mitt namn; ”Renesmee Cullen?”
Dagen drog sig långsamt förbi, vid lunchen började allas blickar avta. Som tur var så satt bara Josefin och Isac bredvid mig när vi åt, några kom och sade hej men inget mer. Under alla lektioner satt jag ensam, Josefin smög sig ibland fram till platsen bredvid mig men jag försökte att inte bry mig.
När den efterlängtade skolklockan äntligen ringde ut så var jag först utanför skolan. Jag sprang, i mänsklig hastighet, mot Jacob som stod lutad mot Golfen längst bort från alla andras bilar. Jag kastade mig i hans trygga famn när jag äntligen var framme vid hans bil, Jacob skrockade.
”Har du haft en rolig dag Nessie?” undrade Jacob när vi stått i samma ställning så att vi säkert började dra till oss allas blickar, alla kollade säkert på Jacob, min Jake…
”Nej”, muttrade jag ett långt tag efter när jag bröt mig ur mina drömmerier om att alla tjejer borde vara så himla avundsjuka på mig för att jag kramade Jacob, det var verkligen tur att han bar tröja. Hans armmuskler syntes som gjorde så många killar förskräckta, men om tjejerna fick se Jakes magmuskler… ja då skulle nog alla skrika och kasta sig på honom.
”Varför då”, frågade Jacob när han satte mig i passagerarsätet, han drog bort mina klängiga armar och gick sedan till sida av bilen. När han satte sig fortsatte han. ”Har Josefin gjort något?”
Jag hajade till. ”Du! Du har tjuvlyssnat!” anklagade jag honom och satte mitt pekfinger på hans bröst.
Jacob tog bort den. ”Jag är inte den största boven”, försvarade han sig.
Jag började bokstavligen koka av ursinne när jag förstod. ”Pappa!” Jag gnisslade tänder och spände fast mig fast att det var onödigt.
Jacob startade motorn, medveten om min ilska. ”Snälla Nessie, bli inte arg.”
Om blickar kunde döda så skulle nog min blick mot Jacob gjort det nu. Efter en lång stund medans motorn stod på tomgång så kollade jag sedan bort ut på himlen, som hade börjat släppa ifrån sig regn.
”Snälla”, Jacob började köra men kollade mig i nacken, det kände jag i alla fall.
”Jag har fan sagt att ni inte fick i minst ett halvår!” skrek jag så att jag själv blev mer häpen än Jacob, jag började gråta. En mänsklig sak jag gärna var utan.
Jacob blev förtvivlad, han hatade att såra mig, och att se mig gråta. ”Nessie, snälla sluta. Åh, vad har jag gjort!”
Jag kollade på Jacob och såg att hans ansikte visade mer än rösten. Jag snörvlade, och slutade som på befallning.
”Kan du förlåta mig Nessie?” Det var första gången någon av oss sade något sedan skolan, vi var redan vi svängen mot huset.
Jag visste inte vad jag skulle så jag svarade inte.
”Bella är inte inblandad, så snälla var inte sur på henne”, sade Jacob när han insåg att jag inte skulle svara.
”Vadå?” Jag kollade förvånat på honom.
”Hon sade till Edward att inte göra det”, svarade Jacob, en gnistra glädje fanns när han talade. Han var nog glad över att jag sade något.
”Jaha”, mumlade jag och kollade ut igen där massor av grönt åkte förbi fönstret.
Vi var tysta resten av vägen men när det ståtliga vita huset blev synligt så var jag tvungen att fråga. ”Kommer du med in?”
”Såklart!” Jacob log mot mig när jag kollade på honom igen och jag rodnade. Han stängde av motorn med nyckeln och klev ut, samtidigt som mig.
Jag hörde att en dörr stängdes och sedan var jag omfamnad av mamma. ”Hur gick det i skolan gumman?” Hon kramade mig alldeles för hårt, hon glömde att jag faktiskt behövde andas.
”Bra”, flämtade jag och mamma lättade greppet.
”Verkligen?” hon kollade på mig med en frågande blick, hon visste att jag dolde något som vanligt. Hon var ju som sagt min mamma.
”Ja”, svarade jag efter en lång paus. ”En tjej som heter Josefine var jättetrevlig, och även Isac hennes kompis.”
”Men vad bra!” Mamma skulle troligen fråga ut pappa om det senare, men jag lovade fort mig själv att komma först.
”Var är pappa?” jag drog mig ur mammas grepp och kollade långsamt runt mig. Jag uppfattade att Esme och Rosalie stod i köket och lagade ägg, Carlisle vandrade runt, långsamt för att vara en vampyr. Jasper, Alice och Emmett märkte jag inte av. Pappa verkade också vara borta, han var säkert i vårat hus, som mamma fått i present den dagen hon fyllt nitton
Mamma svarade samma sagt som jag trott. ”Huset”, hon kollade på Jacob. ”Stannar du?”
”Om det går bra Bella så gör jag gärna det”, han log mot mig när jag vände mig om, jag kände hur jag höll på att smälta genom jorden. Hans leende visade hans bländande vita tänder och hans ögon smalnade men hans ögon glödde fortfarande. Mitt favoritleende.
”Såklart att det går bra Jake”, mamma skrattade lågt, troligen åt mig.
”Hm, jag ska lämna… öh, fixa några saker i huset”, jag kollade på mamma medans jag sade det så att jag inte skulle börja stamma, en sak jag hade börjat gör i Jacobs närhet ibland.
Då fattade mamma nästan genast, hennes ansikte blev hårt men hon försökte dölja det. Men som vanligt så gick det inte. ”Öh… okej”, hon såg på Jacob med en blick som sade att han skulle få förklara allt för henne när jag lämnat dem.
”Jake, kan du följa med?” Jag kollade direkt på honom nu, för om jag hade kollat på mamma hade hon gett sig på mig med hur många frågor som helst och hennes mördande blick.
Jacob såg lättad ut. ”Ja, det kan jag väll”, hon gav ifrån sig en djup pust som mamma såklart hörde. Han tog genast min hand. ”Bella” sade han lätt, och lite lekfullt. Ibland så var han inte så mogen som han borde vara.
Jag såg lite fort på mamma som såg jättefrustrerad ut, hennes gyllene ögon var mycket svartare än imorse. Sedan kollade jag på Jacob som flinade, han ryckte i min hand och vi sprang så fort vi kunde ifrån mamma, som troligen höll på att överväga om hon skulle springa efter eller om hon skulle tala med mig, Jacob och pappa senare.
Kommentera på min andra blogg: http://thetwilightsagalove.blogg.se där jag även kommer lägga upp resten.
